Ämnen som kan försvåra återvinning av plast

Innehållsförteckning:

Plast innehåller ofta olika tillsatsämnen. Det är ämnen som tillverkaren blandar i plastmassan för att till exempel göra plasten mjuk, färgad, flamsäker eller hållfast. En del av tillsatserna kan vara farliga för hälsa eller miljö och göra plasten olämplig att återvinna.

I vissa plaster finns nästan inga tillsatser medan det i andra sorters plast kan finnas stora mängder. Du som använder återvunnen plast i varor som du tillverkar, importerar eller säljer behöver veta vilka kemiska ämnen som finns i materialet du ska använda. Enkla plaster med få eller inga tillsatser är ofta lättare och säkrare att återvinna än plast som innehåller mycket tillsatsämnen.

Mjukgörande ämnen

Mjukgörande ämnen tillsätts i plasten för att göra den mjukare, mer flexibel och slagtålig. Det finns ett flertal mjukgörare på marknaden och nya typer ersätter i dag äldre ämnen som hade högre påverkan på miljö och hälsa.

De mjukgörande ämnena finns ofta i mjukgjord PVC-plast som i sin tur används i en mängd olika varor, till exempel golvmattor och andra byggvaror, möbler och interiörer i bilar. Det är vanligt att flera olika mjukgörande ämnen blandas in i plasten.

Den största gruppen av mjukgörande ämnen är ftalater som i många fall har visat sig vara giftiga för både människor och djur. Ftalater kan bland annat påverka hormonsystemet och göra det svårare att få barn. I dag är flera ftalater förbjudna i bland annat leksaker och barnavårdsartiklar samt i konsumentartiklar. Ett exempel är ftalaten DEHP (dietylhexylftalat) som har använts i stor omfattning i främst PVC-plast. Sedan 2020 finns en begränsning för DEHP i konsumentvaror i EU. DEHP finns också med EU:s lista över särskilt farliga ämnen, kandidatförteckningen Länk till annan webbplats., och i dag har en stor del av användningen av DEHP upphört i varor avsedda för den europeiska marknaden.

En annan typ av mjukgörare som har använts i stor omfattning är klorparaffiner. Det är ämnen med ett brett användningsområde, förutom som mjukgörare bland annat som flamskyddsmedel. Klorparaffiner kan finnas i en mängd olika varor, till exempel i kablar av PVC-plast och textilier. Ämnena är svårnedbrytbara och har negativa effekter på hälsa och miljö.

Gruppen kortkedjiga klorparaffiner (SCCP) är mycket giftiga för vattenlevande organismer och cancerframkallande för människor. Kortkedjiga klorparaffiner är reglerade i POPs-förordningen Länk till annan webbplats. om långlivade organiska föreningar. Mellankedjiga klorparaffiner (MCCP) är uppförda på kandidatförteckningen i Reach på grund av deras miljö- och hälsofarliga egenskaper. Det finns även förslag om att ta upp MCCP i Stockholmskonventionen samt införa begränsningar för ämnesgruppen i Reach-förordningen och i RoHS-direktivet Länk till annan webbplats. om elektronisk och elektrisk utrustning.

Läs mer om ftalater

Flamskyddsmedel

Eftersom de flesta plaster är lättantändliga behöver ofta flamskyddsmedel tillsättas i plast. De dominerande användningsområdena för flamskyddsmedel finns inom elektronik, byggvaror, möbler och i fordon. En del av dessa plastprodukter har lång livslängd och när produkterna ska återvinnas kan plasten därför innehålla flamskyddsmedel som är förbjudna sedan många år tillbaka.

En stor grupp av flamskyddsmedel är halogenbaserade och kan vara problematiska för hälsa eller miljö. I denna grupp ingår bromerade flamskyddsmedel som stannar kvar länge i naturen, ansamlas i organismer och är giftiga. Flera bromerade flamskyddsmedel är reglerade i elektronisk och elektrisk utrustning i EU genom RoHS-direktivet Länk till annan webbplats., Reach-förordningen eller på global nivå genom Stockholmskonventionen Länk till annan webbplats.. Några exempel på problematiska bromerade flamskyddsmedel som har använts historiskt är polybromerade bifenyler (PBB), polybromerade difenyletrar (PBDE) och bromerade cykloalkaner (HBCDD).

Även vissa klorerade ämnen som används som flamskyddsmedel är begränsade i lagstiftningen. Till dessa hör klorparaffiner, en ämnesgrupp som också används som mjukgörare. Klorparaffiner är stabila, svårnedbrytbara och har negativa effekter på hälsa och miljö. Kortkedjiga klorparaffiner (SCCP) omfattas sedan 2012 av POPs-förordningen om långlivade organiska föreningar. Mellankedjiga klorparaffiner (MCCP) är uppförda på kandidatförteckningen i Reach.

Halogenbaserade flamskyddsmedel har i många fall ersatts av andra typer av flamskyddsmedel. Alternativen till de halogenbaserade flamskyddsmedlen är ofta baserade på fosfor. En del av dessa har också allvarliga hälso- eller miljöeffekter.

Stabilisatorer och antioxidanter

Stabilisatorer och antioxidanter används som tillsatser i plast för att motverka att materialet bryts ner under tillverkningen eller under materialets livscykel.

Värmestabilisatorer är vanliga i PVC-plast och förhindrar nedbrytning av plasten särskilt under tillverkningsprocessen. Tidigare har ofta värmestabilisatorer som innehåller kadmium eller bly använts. Dessa har i dag i stor utsträckning ersatts av bland annat stabilisatorer som innehåller tenn, barium eller zink.

Av värmestabilisatorerna är kadmium och kadmiumbaserade ämnen begränsade i Reach-förordningen. Kadmium är giftigt för miljön och kan orsaka benskörhet, njurskador och cancer. Förekomsten av bly som stabilisator i plast har minskat kraftigt efter år 2000 då den europeiska industrin beslutade att fasa ut användningen till 2015. Stabilisatorer av bly i PVC-plast begränsas i Reach från den 29 november 2024. Bly är ett giftigt ämne som kan skada nervsystemet och påverka förmågan till inlärning.

UV-stabilisatorer tillsätts i plast för att skydda den mot påverkan från solljus och syre. Bland UV-stabilisatorer har särskilt gruppen bensotriazoler uppmärksammats som problematiska. En bensotriazol, UV-328, har inkluderats i Stockholmskonventionen för att fasas ut på global nivå. Det finns också bensotriazoler som kräver tillstånd för användning inom EU, och fler bensotriazoler är under utredning inom EU då de tros vara giftiga och svårnedbrytbara samt kan lagras i levande organismer.

För att undvika att plasten egenskaper försämras på grund av oxidering tillsätts ofta antioxidanter i flera vanliga typer av plast, exempelvis polyeten, polypropen och polystyren. Vissa antioxidanter kan vara problematiska och ett par antioxidanter finns med på EU:s lista över särskilt farliga ämnen, kandidatförteckningen.

Det finns uppskattningsvis ett 30-tal stabilisatorer och antioxidanter som kan vara problematiska när plast ska återvinnas. En sammanställning över problematiska stabilisatorer och antioxidanter finns i bilaga 1 i vår rapport ”Problematiska ämnen i plast som hindrar återvinning” från 2023.

Färgämnen och pigment

Plastmaterial färgas i första hand för att göra produkten mer attraktiv. Färgtillsatser kan även användas för att öka materialets livslängd genom att färgämnet eller pigmentet fungerar som en stabilisator. Vissa färgämnen som har använts eller används i plast kan vara problematiska för hälsa och miljö, till exempel azofärgämnen, bly och kadmium.

Tidigare har kadmium använts som pigment för att skapa djupröda och ljusgula färger i plast. Kadmium kan förekomma i de flesta plasttyper, bland annat i elektroniska produkter. Kadmium är giftigt för både människor och växter och har den strängaste regleringen av alla tungmetaller i RoHS-direktivet Länk till annan webbplats. om farliga ämnen i elektronisk och elektrisk utrustning.

Bly har länge använts som pigment i plast, även om användningen av vissa blybaserade pigment har varit förbjuden i Europa sedan 1989. Ett exempel på ett blybaserat pigment som har använts i plast är det vita pigmentet blyvitt. Ämnet finns med på kandidatförteckningen som är EU:s lista över särskilt farliga ämnen. Bly kan fortfarande förekomma i till exempel vitfärgade plastkablar i hemelektronik.

Azofärgämnen är en grupp av syntetiskt tillverkade färgämnen och pigment. Ämnena kan användas för att färga plast och kan orsaka allergiska reaktioner hos en del personer. Vissa azofärgämnen kan brytas ner till hälsofarliga arylaminer som kan vara mutagena eller cancerframkallande. Azofärgämnen som kan bilda hälsoskadliga arylaminer är får inte användas för att färga textilier och läderartiklar.

Kimrök eller ”carbon black” som det ofta kallas är ett kolbaserat pulver som ofta används som svart pigment i plast. Kimrök kan försvåra återvinning av plast eftersom många detektorer som används vid plastsortering inte fungerar för svart plast. I kimrök kan det också finnas polycykliska aromatiska kolväten (PAH), en grupp av cancerframkallande ämnen.

Vanliga plastsorter

Lagar och regler för plast och gummi

Säkra och hållbar plaster i en cirkulär ekonomi

Läs mer i rapport 3/23: Problematiska ämnen i plast som hindrar återvinning